HANTVERKET BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN
Flamencons instrument och dansarens fotarbete
Bakom varje tablao-föreställning döljer sig en särskild gitarr, en peruansk trumma med debut i Madrid, och år av tränat fotarbete. Vad du ska titta och lyssna efter.
Se datum för Madrid Flamenco Tablao på GetYourGuide ↗Den flamencogitarr — byggd för att skära igenom, inte smälta in
En flamencogitarr liknar en klassisk gitarr men är konstruerad annorlunda: vanligtvis lättare, med en grundare kropp och ofta en slagplatta (golpeador) nära ljudhålet för att skydda den från de perkussiva slag som gitarrister väver in i framträdandet. Själva spelstilen är rytmiskt mer aggressiv än klassisk gitarr, uppbyggd kring snabba högerhandstekniker som rasgueado (snabba ackordsslag) som måste hävda sig mot sång, handklappningar och fotarbete snarare än att ligga tyst under dem. På en tablao ackompanjerar inte gitarristen på det sätt en bakgrundsmusiker skulle – toque är en genuint jämbördig pelare i föreställningen.
El cajón — en peruansk lådtrumma med debut i Madrid
El cajón, numera ett av flamencons mest utmärkande ljud, var från början inte alls ett spanskt instrument – det utvecklades bland afro-peruanska samhällen som en enkel trälåda som trumma. Gitarristen Paco de Lucía stötte på den i Peru i slutet av 1970-talet och tog med sig ett exemplar hem till Spanien, och enligt flera vittnesmål ägde dess första flamencoframträdande rum i Madrid, på en teater i parken Casa de Campo. Därifrån spred den sig genom flamencovärlden under de följande decennierna och är nu en självklar del av tablaos, där den sitter sida vid sida med – inte ersätter – palmas som musikens rytmiska ryggrad.
Zapateado — fotarbete som ett slaginstrument
Zapateado är termen för en flamencodansares rytmiska fotarbete, utfört med förstärkta klackar och tåpartier på specialbyggda skor så att varje stamp klart klingar mot tablåns träscen. Det fungerar som slagverk i egen rätt, inte bara rörelse – en skicklig dansare kan växla mellan snabba, kulspruteliknande serier och plötsliga tystnader för att bygga spänning mot gitarr och cante, och därmed i praktiken duettera med musikerna snarare än att dansa över dem. Att följa en dansares fötter lika noga som armar och uttryck avslöjar mycket av vad som faktiskt händer rytmiskt i en föreställning.
Bata de cola-klänningen, solfjädern och kastanjetterna – inte alltid alla tre.
Bata de cola är den långa, åtsittande klänningen med släp som bärs inom vissa palos, särskilt alegrías – dansare tränar specifikt för att kontrollera släpets rörelser med benen som en del av koreografin, inte bara för att se elegant ut. Solfjädrar och sjalar (mantones) förekommer i vissa nummer för liknande uttrycksfull effekt. Kastanjetter är det instrument som resenärer oftast förväntar sig att se, men historiskt sett är de mer centrala för spansk klassisk dans än för flamenco baile i sig – vissa flamencodansare använder dem i specifika nummer, andra förlitar sig helt på palmas och fotarbete, så utgå inte från att varje dansare i en cuadro använder dem.
En kväll i Madrid – till fullo
Eftersom de flesta tablao-biljetterna omfattar en föreställning på en timme snarare än en hel kväll ute, väljer många besökare att bygga ut kvällen kring showen – en tidig middag i närheten innan, om biljetten inte inkluderar en sådan, eller en promenad genom de omgivande historiska kvarteren efteråt medan föreställningen fortfarande är färsk i minnet. Centrala Madrids tablao-scener ligger oftast inom bekvämt avstånd från stadens främsta kvällsmat- och nöjesdistrikt, så en flamencoföreställning passar naturligt in i en större kväll ute snarare än att behöva vara det enda programmet. Att boka showen tidigare på kvällen lämnar den flexibiliteten öppen på båda sidor.